Lycka är ett 3,5 kg paket från AdLibris

Retrojul

Jag är förtjust i Läkerols specialserie av plåtgodisaskar hundraårsjubileet till ära. Är jag ytlig om jag väljer godis på basis av förpackningens typ och väljer smak efter vilken bild som tilltalar mig mest? I köpsituationen rättfärdigar jag köpet med att intala mig själv att jag behöver asken att förvara t.ex. knappnålar i, även om jag i själva verket redan har mer än en ask för det ändamålet.

Favoritlampan

Ett av mina absoluta favoritföremål i mitt hem är Harri Koskinens Block-lampa (1996). Min blick fastnar i den gång på gång och en gång tänkte jag för mig själv att det är synd att jag redan har en, för om jag inte skulle ha en så skulle jag köpa en direkt.

Nyligen stötte jag på ett smärre problem då glödlampan inuti brann slut. Tvärtom mot vad det ser ut så är det inte en vanlig standardstor glödlampa inuti utan en liten en på 15W. Sokos hade inga sådana sådana så jag gick till Sisustuksen Koodi och bad om råd. Hjälpen fanns närmare än jag trodde. Clas Ohlsson räddade dagen och försåg mig med ett tvåpack lampor av den välartikulerade benämningen päronlampa för kyl- och frysskåp samt för möbel och dekorationsbelysning för det ringa priset av 2,50 euro.

Som trivia kan berättas att det finns tre föremål på Museum of Modern Art i New York som är formgivna av finländare. Aalto-vasen, Sarpaneva-grytan och denna.

En mysstund i köket

När det är kallt, mörkt och äckligt utomhus ska man se till att ha det desto varmare, mysigare och trevligare inne. En möjlighet är att drömma bort med en hemmagjord chai latte i handen.


Fyll halva koppen med starkt te, i mitt fall Twinings Voyage Indian Chai. Värm mjölk och fyll koppen. Tillsätt farinsocker efter behag, helst ganska rejält.

Den lyxsugne kan hälla lite vispgrädde ovanpå och garnera med kanel och kardemumma.

Do-it-yourself-blombutiken

När jag för inte alltför länge sedan skulle byta tåg i Seinäjoki gick jag in i stationsbyggnaden för att söka skydd från kylan. Där fann jag något som värmde mitt sinne: En självhjälpsblomkiosk!


Vilken söt idé. Blombuketter och -arrangemang finns i ett olåst skåp, tillgängliga för vem som helst att ta. Betalningen sker kontant med jämna pengar till pengalådan intill. Vad kan man säga? Underbart.


Itsepalvelukaapin käyttöohjeet
- Ota kaapista mieleisesi kukka tai kimppu.
- Kimpulle läytyy märkäpaperia, muovipussi, kumilenkki sekä virkistepussi.
- Tiputa kukka valmiiseen paperitötteröön ja sulje paketin suu narulla jota löytyy kaapista.
- Maksu suoritetaan tasasummana rahalippaaseen.
Älä varasta, niin palvelu säilyy ...

Manlighetens mysterier

Jag är inte någon rabiat genuspolis, men det här fick mig att höja på ögonbrynen:


Snickers. For real men only.

Får inte flickor äta Snickers? Eller homosexuella, eller vilka det nu kan tänkas vara som inte räknas som s.k. riktiga män?

Jag hoppas att kampanjen är gjord med glimten i ögonvrån. Sloganen är kraftfull, jag lade ju märke till burken. Jag tänkte nästan köpa en åt en lesbisk vän tills jag kom ihåg att hän inte äter godis.

Om politisk korrekthet

Det är roligt hur vad som är politiskt korrekt och inkorrekt skiftar över tid. Ett typexempel är begreppet neger. När Astrid Lindgren skrev sina Pippi-böcker på 1940-talet kunde hon utan vidare beskriva Pippis pappa som en negerkung i Söderhavet, medan han nu blivit censurerad och i 2000-talets upplagor benämns han mer neutralt som härskare av kurrekurredutterna.

Här är ett annat uttryck av samma fenomen:


Finporslin från 1930-talet som pryds av dansande halvnakna negerkvinnor och apor. Exotism på hög nivå.

Människan i glaskulan

Här och var längs trottoarerna i min hemstad finns egendomliga metalliska pelare som toppas av ett reflekterande klot i storleksklassen pumpa. Jag har inte kommit underfund med vad de är till för, kanske för att påminna människan om sin litenhet i världen. Jag associerar till glaskulan i trädgården bakom muminhuset:


Skymningen hade växt fram ur marken som den brukade och samlat sig inne under träden. Kring glaskulan var det lite ljusare. Där låg den och speglade hela trädgården, vacker på sin pelare av sjöskum. (...) Kulan var alltid sval. Den blåa färgen var djupare och klarare än havet och den målade om hela världen så att den blev kylig och avlägsen och främmande. I världens centrum såg han sig själv, sin egen stora nos, och runt omkring den speglade sig ett förvandlat och drömlikt landskap. Den blåa marken var långt långt nere och djupt in och därinne i det onåbara började pappan leta efter sin familj. (...) Inne i sin spegelbild blev de allesammans otroligt små och glaskulan gjorde deras rörelser vilsna och planlösa.

Tove Jansson: Pappan och havet, 1965.

Mitt Åbo: Anna är online & Summer of dåka

Mitt efter mitt senaste besök till stadsbiblioteket kom jag hem med Stefan Nymans Anna är online. Verket har många kvalitetet men det som slår mig mest är skildringen av Åbo. Nyman fångar in mitt Åbo: Huvudpersonerna strosar längs Kaskisbacken, bor på Sirkkalagatan och Eriksgatan, träffas på en klubblokal, äter på Mantun grilli, hör domkyrkan slå och kan se tornet från sitt fönster och ån är lika brun som alltid. Det känns otroligt att någon skrivit en roman på det sättet, om platser jag har i min närmiljö varje dag.

Ovan: Mantun, Åbos mest legendariska grill.

Bokens omslagspapper berättar vad som egentligen är självklart, att författaren också själv är en studerande i Åbo. Lite roligt är att ett av hans ämnen är ett av mina ämnen. Kanske jag överanalyserar, men jag ser spår av grundkurserna i litteraturvetenskap i Anna är online. Boken börjar med en klarsynt överblick av staden i fågelperspektiv, något som jag genast relaterar till Strindbergs Röda rummet vars inledning är vida känd för just det. Röda rummet hör till kurslitteraturen. Ett annat exempel är att huvudpersonen Samuels stjärnskärmsläckare och kanske också hela hans dator jämförs med Aniaras rymdfärd. Martinsons Aniara är också kurslitteratur.

Åbonostalgin som jag kände medan jag läste fick mig att söka fram det gamla sommarplågan Summer of dåka. Också i den känner jag igen mig och jag ler åt så mycket i sångtexten: Gulisplikt, tutorer, Kela, studiepoäng, DaTeiter, halare som ska fixas, sitz som ska ordnas, info som skall skrivas och så vidare. Dessutom handlar ju sången om båda mina hemstäder.

I löv löv

Idag föll ett löv ner på min kind. Jag måste fnittra högt för mig själv av ren glädje, för jag var på så gott humör och det hela kändes så mysigt.

Löv har fallit i mängd och massa. Att sopa undan snö från sin bil är inte så märkvärdigt, men jag undrar vad den här bilens ägare tycker när han får borsta bort massor av gula löv?

Lövdjupet på trottoaren brevid bilen. Mina fötter är med för att visa proportionerna.

Dagens i-landsproblem

Jag har för många roliga och intressanta saker att göra den här veckan. Hur absurd ser inte min kalender ut?

En kärleksförklaring till postmodernismen

Under en föreläsning häromdagen gick ett ljus upp för mig och jag plockade spontant fram min anteckningsbok, skrev ordet postmodernism och ritade ett hjärta runtomkring.

Postmodernism är en term som slängs fram nu som då i såväl litteraturvetenskap som konstvetenskap. Jag hade inte förrän då reflekterat desto närmare kring det, men nu föll bitarna på plats och jag förstod. Och med det insåg jag att jag lärt mig mycket under de senaste åren.

För att förstå postmodernism måste man först veta vad modernism är, eftersom postmodernismen är en motreaktion på modernismen. För att förstå modernismen måste man å sin tur ha ett grepp om det aktuella ämnets, i mitt fall litteraturens och konstens historia och utveckling genom tiderna, eftersom modernismen är en motreaktion på allt vad det innebär.

Och jag förstår! Absolut inte helt och hållet, inte ens till hälften, men tillräckligt för att ha ett någonslags grepp om det hela och det känns fantastiskt. Det är de här stunderna som gör mina studier verkligt givande.

Effektiv marknadsföring

Kom inte och säg att HumFen är en tråkig förening eller att vi aldrig ordnar nåt kul eller att det aldrig kommer nån info. Kan det blir tydligare eller synligare än såhär? Nu är ansvaret på medlemmarna. Det bubblar av glädje inom mig av att vi fick lov att hänga upp en årsfestplansch på ett sånt här ställ. Henning är inte så dum trots allt.

För mycket av det goda?

När mamma för någon vecka sedan kom på en veckoslutsvisit hem till mig passade jag på att låta henne ta med sig bak i bilen en del saker jag ville ha från mitt föräldrahem. Det blev bland annat en låda full av böcker som jag behöver i samband med mina kurser eller som jag annars bara vill ha nära mig.


Jag hade valt att transportera böckerna i den här fina lådan, en gammal ölkorg från min pappas garage. Undrar hur gammal den är? Kanske från 1970-talet? Hursomhelst gör den sig fint i mitt retrokök.

Problemet var bara vad jag skulle göra av böckerna när de väl anlänt hos mig. Min bokhylla var redan full. Blev det kanske för mycket av det goda? Jag övervägde olika möjligheter och slutligen plockade jag ut alla pocketböcker i den typiska pocketboksstorleken och radade upp dem på försterbrädet. Böckerna med hårda pärmar fick då rum i bokhyllan. Det lilla problemet förvandlades till en mysig inredningsdetalj:

Gotisk skräckromantik och sekelskiftesdekadens

Vad gör man med ett badrum som mäter 1,0*1,8 m och domineras av ett sittbadkar i värsta 60-talsanda? Ett badrum som har pissgula väggar, mintgrönt tak, smutsvita kakel och sprickor här och var? Jo, man inreder det med iögonenfallande detaljer så att ingen lägger märke till de nämda problemområdena. Man ger det minsta rummet den största personligheten.

I min badrumsinredning tolkar jag gotisk skräckromantik och sekelskiftesdekadens.

Vy från dörren: Nosferatu the Vampyre och ljuslampett med spegel
Ljusmys med gjutjärnsljustake samt en sko som gör sig bättre där än på foten
Hyllan ovan badrumsskåpet: Cancan-skylt från loppis och absintflaska från F
Badkaret och mitt dödsskalledraperi
Duschmunstycket. Verkligt oldschool, eller hur?

Sorgen är i betraktarens sinne

En dag när jag var nere kom jag på idén att pigga upp mig själv med en film. Jag hade sett Amélie en gång för länge sedan och mindes den som en varm och underbar film full av positiv energi. Precis rätt film för att råda bot på mitt humör. Till och med på omslaget står det: 20 miljoonaa onnellista katsojaa!

Men något gick snett. Amélie lyckades inte alls få mig på bättre humör. Tvärtom irriterade jag mig på de dumma karaktärera och deras patetiska liv. Inte ens huvudpersonen hade jag någon sympati för, hon framstod bara som en väldigt sorglig figur.

Tänk så fel det kan gå. Men det var ett bra försök.

Eva vs Hösten 1-0

Idag har jag tagit första steget i min antihöstkampanj. Jag skrattade kylan och mörkret rätt upp i ansiktet med att frivilligt ge mig ut på en kvällspromenad i regnet. Jag beväpnade mig med rosa gummistövlar, ett gothic lolita-aktigt paraply, en ärtgrön yllejacka, en gredelin halsduk och en blommig Marimekkoväska.

Det var i själva verket riktigt mysigt. Staden är vacker när den ligger öde och ljusstrimmorna från fönstren speglas i vattenpölarna.


Mina gummistövlar, fotade en somrigare dag än denna.

Svenskatalande bättre folk och andra

Nyligen läste jag Tikkanens Brändövägen 8. Jag fick boken för ett år sedan när farmor rensade ur sin bokhylla. Sen dess har den stått orörd hos mig, ända tills för en tid sedan när jag började känna att tiden var mogen. Uppenbarligen var det något i luften, för lite senare fick jag höra att i höstens modersmålsprov i studentskrivningarna fanns en essäuppgift om boken i fråga. Säger det något om min smak vad gäller urval av böcker? Tantvarning, kanske. Men är man litteraturvetare så är man.

Brändövägen är en fascinerande bok. Jag är inte om jag tycker om den eller inte, men den är provocerande och irriterande. Den handlar om livet som överklassbarn i de förnämaste finlandssvenska kretsarna i 40-talets Helsingfors och allt elände som det innebär. Boken känns starkt självbiografisk, även om jag inte har någon aning om om den verkligen är det. Jag tänker spontant: Hur täcks han skriva sånt här om sin familj?

Det är inte politiskt korrekt att skriva om att en del människor är finare än andra. Det är inte heller accepterat att på fisförnämt finlandssvenskt håll öppet berätta om familjevåld och alkoholism. Tikkanen rör i flera tabuer, men den jag reagerar starkast på är klassfrågan.

Jag har under sommaren intresserat mig allt mer för klassbegreppet och läst en del främst rikssvenska verk om ämnet. Vad jag ser som problematikens kärna är att vi här i Norden blir invaggade i en tro att vårt samhälle är rättvist och att alla har samma förutsättningar, när det själva verket inte alls är så. Livet är bra mycket lättare för den som har pengar, fin familjebakgrund, socialt kapital och ett stort kontaktnät.

En ny bok som varit mycket på tapeten är den finlandssvenska klassantologin Obs! Klass. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till Brändövägen, för när jag läste Obs! Klass blev de svensktalande helsingforsiska makt- och kultursläkterna verklighet för mig. De finns tydligen påriktigt, så Tikkanens skildring är trots allt inte så överdriven som jag först tyckte.

De flesta andra klassantologier jag läst har fått mig att reflektera över samhällets mångfald och fundera över min plats i klassammanhanget. Läsningen har fått mig att inse att jag har det bättre än många andra och att uppskatta lite mer det jag fått i livet. Obs! Klass fick mig däremot främst att bittert tänka att jag vill gifta in mig i en finlandsvensk kultursläkt och bo i en jugendvåning i Kronohagen.

Bliw by Nanso

Svart tvål är roligt, just för att det är så oväntat och annorlunda. Även om innehållet inte är svart och även om det finns andra som doftar godare så är den här en personlig favorit från tvålarnas värld.

Blommor och människor

En dag för någon vecka sen när jag skötte om köksfönstrets lavendelplantor kom jag att tänka på att krukväxter och människor har en hel del gemensamt. Den ena lavendelbusken var nämligen besvärligare än den andra. Krukan var upp till kanten fullproppad med tätt packad mull vilket gjorde att om jag inte vidtog yttersta försiktighet och tålamod när jag vattnade så rann det över kanterna och ner på fönsterbrädet, bordsduken och golvet. Den andra hade däremot lite mindre mull så det var bara att hälla vatten utan problem.

Jag reflekterade stillsamt över detta och insåg att så är vi människor också. Vi har olika utgångspunkter. En del av oss behöver lite extra tålamod från vår omgivning för att vi ska kunna visa våra bästa sidor, medan andra är lättare att ha att göra med. Men, uppmuntrande nog, är det inte nödvändigtvis den mest lättskötta som vinner i längden. Om plantan med extra mull behandlas med tålamod så har den potential att växa större och vackrare än sin jordfattigare granne eftersom den har mer näring att tillgå.

Jag myste och tänkte på min krukväxtmetafor. Sagan fick dock ett tragiskt slut. En helg drog jag iväg till de pampesiska slätterna och lämnade mina blommande vänner vind för våg. När jag återvände var de bägge helt uttorkade och bortom alla återupplivningsförsök. Kräsna var de, precis som människor också. En helg ska jag väl få vara borta? Min nästa uppsättning krukväxter skall vara av en hållbarare sort.


Den besvärliga lavendelbusken när den ännu var vid liv.

Minna Parikka Bedtime Stories

Det är inte bra att surfa runt på sidor med vackra saker. Habegär kan väckas helt i onödan.


Kan inte någon bara ge mig de här?

Bilderna är från hemsidan.

Slösurfar du planlöst?

Har du lite att göra? Då kan jag tipsa om den här sidan.

Trendigare än jag trodde

Jag bläddrar genom det senaste numret av Papper. Jag sneglar på modesidan och vad ser jag om inte ett likadant blått diadem med enorm rosett som jag själv köpte i helgen. "Va roligt," myser jag. Jag flyttar mina ögon någon decimeter nedåt längs sidan och spretar genast upp dem igen, för där finns på bild samma höga blåa mockastövlar som i skrivande stund står mindre än en meter från mig, lutade mot min tvättkasse. Vad?!

Papper väljer ut fem saker som är rätt i höst, och två av dem råkar jag händelsevis äga. En sak är ett roligt sammanträffande, men två? Knasigt värre. Jag trodde då aldrig att jag var så moderiktig, jag använder helt enkelt det som tilltalar mig. Vad skall jag göra nu då? Känna mig generad och äckligt yttrendig? Jag är Pappers ofrivilliga bitch. Eller kanske jag skall bara glädja mig över att Pappers moderedaktör har så bra smak.

Färgfrossa

Det blev färgfrossa när jag köpte saxar till min favoritförenings kansli. Redan färgernas namn är underbara: Raspberry, blueberry, fruity och aqua. Raspberry är min favorit.

Tillskott i familjen

Mitt åbohushåll har fått tillökning i form av dessa två varmröda cyklamen som piggar upp och sprider gott humör vid mitt vardagsrumsfönster. Jag har inga längre resor i sikte, så jag kan nu ta krukväxter utan att behöva tänka på att de skulle törsta ihjäl i min frånvaro. Det är riktigt mysigt att handla på torget, såväl växter som grönsaker och frukt. Nu återstår bara att hitta vackra ytterkrukor, eller så låter jag dem förbli i sina spartanska plastkrukor.

Bakgrundens värmeljushållare är i själva verket inte alls värmeljushållare utan askkoppar, närmare bestämt Häränsilmä av Kaj Frank. Den ena hittade jag i ett skåp i sommarstugans bastukammare, den andra fyndade jag på loppis för en spottstyver.

Underbara augusti

Augusti var en fin månad, speciellt i min kalender. Temat i årets väggkalender är den lilla svarta, vilket illustreras varje månad av en svunna tiders filmstjärna iklädd det mångsidiga och åh så eleganta plagget. Jag tror att fröken augusti är Grace Kelly. Hon levde minsann upp till sitt namn, graciös var ordet.

Plup som stand-in -vattenkanna

Mitt hushåll saknar en vattenkanna. Nu när jag har två nya krukväxter som slokar om jag inte vattnar dem tålmodigt varje morgon så märker jag att allt tydligare att en ändamålsenlig vattenkanna skulle vara bra att ha. Att hälla vatten från ett dricksglas slutar alltför ofta med vattenklott på bord och golv. Men vad göra? Var hittar man snygga vattenkannor? De jag sett till salu är plastiga och fula, absolut inget jag vill ha framme på fönsterbrädet. Jag har också övervägt att använda en tekanna för ändamålet, men någon riktigt perfekt sådan har jag inte heller fått ögonen på. Tills vidare använder jag mig av min Plup:

Inte heller det mest användbara för ändamålet, men roligt och det bästa jag kom åt för tillfället. Pluppen, denna innovativa donitsformade vattenflaska av Stefan Lindfors, tilltalar mig och gläder mig med sin blotta existens.

Gubbhemmet

Jag har hittat huset som vore mitt drömhem om jag vore en änkling på 80+.

Gubbhemsstigen är ett av de gulligaste gatunamnen jag någonsin stött på.

Vardagsinspiration

Att tvätta kläder blir med ens mycket roligare när man släpar tvätten till bykstugan i kitchiga rosa väskor.

När något måste bli gjort

Min mamma köpte den här fyndiga kökshandduken för några år sedan som en kommentar till att hon var den som drog det tyngsta lasset i vårt fyrmannahushåll. Numera hänger den i mitt eget lilla kök som en påminnelse om att jag inte har någon osynlig inneboende som skulle sköta disken för mig. Handdukens berättelse är inte heller helt obekant inom studielivets styrelser och råd.

Första hjälpen i hjärtesorg

Ett par rosa klackskor, Djävulen bär Prada -filmen, två lavendelbuskar, det senaste numret av Elle samt en halv liter lingon och en halv liter blåbär kan om inte läka så åtminstone bedöva ett ledset hjärta.

Grönt

Vad piggar inte upp en trött dag bättre än en ilsket ärtgrön väska?

Ett steg in i det okända

Nu förverkligar jag en tanke jag lekt med under den gångna sommaren. Att starta en blogg. Varför det? Jo, för att jag har insett att alla inte ser det som jag ser. Med denna blogg vill jag visa solglimtar ur mitt livs estetiska dimension.