Världen genom ett Simple English-filter

När tillvaron känns svårförståelig och påfrestande är det underbart att få saker och ting förklarade klart och tydligt. Därför upplever jag språkalternativet Simple English i Wikipedia som charmigt. Jag menar, jämför: Hamlet på vanlig engelska och på Simple English.

Synd bara att det inte finns ett Simple English-filter att tillämpa på riktiga livet.

Klackarna i taket, eller någon annanstans

Jag är inte ens säker på om de är snygga eller inte, men jag visste genast att dessa bedårande saker måste få följa mig hem från La Storia. Att de dessutom kostade bara en tredjedel av sitt ursprungliga pris var inte precis någon nackdel heller. Salvador Dalí möter Pantertanten möter Alice i Underlandet är mina närmaste associationer.

Hattifnatt under transformation

Freud såg fallosar överallt, jag ser muminfigurer.

Landet lagom

Jag har köpt mitt livs första Ikea-möbel, en Billy-hylla. Svenssonliv, here I come.

Litteraturvetarens hjälpmedel, del 2

Del 1.

Det finns epos som är relevanta att känna till men besvärliga att läsa i sin helhet på grund av metrik, upprepningar och allehanda omskrivningar. Som tur behöver man inte vara så vuxen hela tiden:

Mauri Kunnas: Seitsemän koiraveljestä

Arto Kivimäki: Odysseia lapsille

Anne de Vries: Barnens Bibel

Kirsti Mäkinen: Suomen lasten Kalevala

Jag rekommenderar varmt för den som vill njuta av handlingen och förstå sammanhangen istället för att slita sig i håret.

Bilder från Adlibris.

Ingen reklam eller välkommen, välj själv

Att lägga upp anslag på endast minoritetsspråket medför att man inte alltid blir förstådd. Därmed brukar jag få reklam genom mitt postinkast i snitt en gång per tre veckor. Tillräckligt sällan och tillräckligt oregelbundet för att det ska vara uppfriskande och kul.

Men allvarligt – även om man inte kan svenska så torde man väl kunna gissa sig till vad textens betydelse är? Eller kan ingen reklam, tack misstolkas som välkommen?

Om min österbottniska identitets varande och icke-varande

Linn och Peppe diskuterar skillnaderna mellan nylänningar och österbottningar. Det är ett ämne som intresserar mig och som jag försökt få rätsida på redan under en lång tid, utan att riktigt komma till någon definitiv slutsats.

Jag bodde i Vasa centrum de första 19 åren av mitt liv, varefter jag flyttade till Åbo där jag nu bott i 3,5 år. Jag är alltså en österbottning, per definitionen att en österbottning är en person som är född och uppvuxen inom landskapets gränser.

Jag är österbottning, men ändå inte. I Åbo har jag ibland deltagit i Österbottniska Nationens fester och evenemang men aldrig känt mig riktigt hemma där. De glorifierar ett Österbotten som inte är mitt och talar dialekter som jag inte delar. Jag berörs inte av Kåtongfields, och inte ens efter mångårigt festande har jag lärt mig att sjunga den.

I höstas utkom en antologi om Österbotten. Jag såg framemot att läsa verket och tänkte att det kanske får mig att greppa min vacklande österbottniska identitet. Jag blev besviken, för även här beskrevs till stor del ett Österbotten som som inte är mitt, som jag känner igen främst från kompisars berättelser. Gaturally, kristna sekter och killar i lippisar som mekar med sina traktorer har aldrig varit en levande del av min närmiljö. Om detta är Österbotten, är jag inte en österbottning. Eftersom jag bevisligen är österbottning är kanske kontentan att spektrumet för vad en österbottning är bör utvidgas. Ett sådant behov ser jag också i ett par av antologins texter, och i att många av mina österbottniska kompisar är påfallande oösterbottniska, vad det nu sen är för något.

Problemet kommer kanske ifrån att inom Österbotten finns en stor mångfald. Geografiskt kan det handla om 250 kilometer och då finns uppenbara skillnader mellan Lappfjärd och Kokkola. Den för mig mest relevanta skillnaden är dock mellan vasabon och österbottningen från landsbygden.

En avgörande skillnad dessa två grupper emellan är språket. Många österbottningar växlar mellan sin egen byaspecifika dialekt och standardsvenskan beroende på situation och sällskap. Jag, liksom de flesta andra infödda vasabor, gör inte det. Det finns inget att växla emellan eftersom det språk jag talar med mina svenskspråkiga medmänniskor alltid är så kallad standardsvenska.

Vasabon är inte den lättaste finlandssvensken att placera på kartan utgående från sitt tungomål. Österbottningar vet inte själv heller alltid om sin mångfald. I Vasa pratade jag en gång med en person som nyligen flyttat till Vasa från det mer rurala Österbotten och som inte trodde inte sina öron när jag sa att jag är vasabo. Jag fick kommentaren ”men du låter ju som Bettina S!” En annan gång, i Åbo, fick jag av en infödd åbobo frågan ”har du gått katedralskolan?”

Kulturellt och socialt sett har kanske vasabon mer gemensamt med åbobon än med närpesen eller molpebon. Samtidigt finns det skillnader mellan vasabor och stadsbor från södra Finland. För dem verkar yta och statussymboler vara viktigare än för vasabon som har det mer avslappnade österbottniska sättet att vara inför sina medmänniskor. Eller är det bara en fördom?

Språkligt sätt får jag nippror av den släpiga helsingforssvenskan, men nylänningar över lag gillar jag. Det har visar sig att jag har rätt långt samma referensramar som sydfinländare från mindre orter som Ekenäs, Kyrkslätt eller Sibbo.

Kanske skillnaderna oss finlandssvenskar emellan inte handlar så mycket om Nyland versus Österbotten, utan kan ses på skalan glesbygd – liten stad – större stad.

Vad tycker du? Ni som känner mig utanför bloggen, var placerar ni mig på kartan vad gäller dialekt och habitus? Var placerar du in dig själv, passar du in i din orts stereotypi?

En vitfluffig godisdröm i flytande form

Den känns mjuk och fluffig som ett kramdjur. Dess renvita päls inbjuder till beröring. Den utstrålar skidbackar, glädje, snöbollskrig och skratt. Den talar om världens bästa after ski. Vetskapen om att den smakar minttukakao.

Vad kan man annat än plocka ner den från hyllan och som i trans gå till kassan.

Det är etiskt tvivelaktigt att sälja såna här produkter.

Sprätt på julklappspengarna

Idag har jag köpt 5,4 meter tyg. Mitt hem kommer att se ut som en marimekkokatalog när jag är färdig.

Melooni, Maija Isola 1963.

Räsymatto, Maija Louekari 2009.

Sagan om kappvändaren, eller hur vargavintern övervann mig

Det var en gång en liten flicka som pekade och hånskrattade i sitt stilla sinne varje gång hon såg ett par uggs på någon medmänniskas fötter. Uggs var det fulaste som fanns i skoväg, överträffat bara av crocs.

Ett försenat tåg och en halvtimme på perrongen i Seinäjoki under arktiska omständigheter fick flickan på andra tankar. Hon huttrade i sina sirliga skor av konstläder och iaktog en annan flicka i högskaftade svarta uggs. Den andra flickan såg ut att ha de riktigt behagligt, och framför allt bar hon upp sina uggs på ett bisarrt snyggt sätt.

Några dagar senare begav den lilla flickan sig ut i mellandagsreorna varifrån hon återvände förnöjt med ett par högskaftade svarta uggs i mocka och fårpäls.

Sen den dagen behövde den lilla flickans fötter aldrig mer frysa och hon levde lycklig och torrskodd i alla sina dagar.

På återseende i april

Ibland är det skönt att inte vara bilägare.

Den antiheteronormativa muminmamman

ur Låtsaslek i Tove Janssons samlade serier del 2. Klicka för att se serierna större.

Katter eller hundar, det enda viktiga är ju att man överhuvudtaget tycker om nånting.

- Muminmamman

Eva möblerar om

Jag leker med tanken att låta skrivbordet och bokhyllan flytta till köket som en studiehörna. Köksbordet flyttar istället till sällskapsrummet som blir just det och inte ett allrum. Eftersom jag bor i en etta är sällskapsrummet också mitt sovrum, men det är i enhetlighet med rummets tema då jag ju sover i sällskap, om inte annat så i mitt eget. Studierelaterad litteratur och mindre inspirerande papperssamlingar kan gömmas undan i köksbokhyllans nedre del, medan roliga böcker, finskor, bredspel och annat trevligt kan få vara en levande del av sällskapsrummets inredning.