FPA e överskatta.

Det finns något underbart befriande över denna tysta åsikt som står på ett plank mittemot Folkpensionsanstalten i Jakobstad. Var och en som krånglat med blankettbyråkrati förstår.

Jag tilltalas också av uttryckssättet. Det finns en viss finess över det hela. Upphovspersonen kunde ju också ha skrivit "Kela suger", vilket inte alls hade varit lika effektfullt.

Ankeborgsposten med trendig twist

Det nya magasinet Aku överaskar positivt. Äntligen en intelligent och snygg tidning gjord med glimten i ögonvrån! Eller vad sägs om

• modereportage med söta pinuppor á la Kajsa och Mimmi
• en titt på de senaste röda sportbilarna som för tanken till 313
• resesidor med Kalle Anka-destinationer som Timbuktu, Antarktis och Helsingfors
• personporträtt på Disneyfantasten Tuomas Holopainen
• recept på fylld anka
• ett retrofärgat mittuppslagsutvik med en drömmande Kajsa Anka i baddräkt?

Målgruppen lär vara män i åldern 25+, även om tidningen är uppfriskande unisex. Jag tror att marknadsförarna valt att branda tidningen så för att inte skrämma bort männen även om många läsare säkerligen är kvinnor. Av någon anledning är det okej för kvinnor att köpa manligt inriktade tidningar, men bevare den man som vågar sig på att köpa en produkt med tjejstämpel.

Bilden är från hemsidan.

Närblick på fågeltragedi

Från föräldrahemmets vardagsrum öppnar sig en vy över en tvivelaktig familjeidyll. På grannhusets tak finns ett fågelbo där ett måspar varje år lägger ägg och inleder processen att föra ut sin efterkomma i världen. År efter år får vi bevittna deras familjetragedi. Mig veterligen har ingen fågelunge någonsin överlevt det kritiska skedet av sin barndom då det är dags att utforska världen utanför nästet.
De fjuniga måsungarna brukar ta steget ur nästet, sätta simfötterna plåten och halka nedför det hala sadeltaket och hamna i regnvattenrännan någon meter ner. Därifrån finns ingen återvändo tillbaka till det varma boet. Slutligen faller fågelungarna över kanten och hamnar på den hårda asfalten ett tiotal meter nedanför.

Där såg jag ifjol två måsungar, i det skick man kan tänka sig ickeflygkunniga måsungar är efter fritt fall från ett femvåningshus. Brevid dem stod måsmamman och skrek så hjärtskärande hysteriskt som bara en förälder till ett dött barn kan tänkas skrika.

I år kom en ny vändning. En av fågelungarna har fallit och av allt att dömma klarat fallet förbluffande bra. Den lilla hårbollen levde och rörde på vingarna, så mycket jag nu kunde se bakom dess beskyddande förälder som inte alls ville få situationen förevigad på foto. Det återstår att se hur långt måsungens liv på markytan kommer att bli, men jag vågar inte vara hoppfull.

Man kunde tro att måsföräldrarna skulle inse det problematiska med sin hemvist, men icke. Scenariot har upprepats i fyra somrar.

Den arga föräldern som skyddar ungen med sin kropp.