Blommor och människor

En dag för någon vecka sen när jag skötte om köksfönstrets lavendelplantor kom jag att tänka på att krukväxter och människor har en hel del gemensamt. Den ena lavendelbusken var nämligen besvärligare än den andra. Krukan var upp till kanten fullproppad med tätt packad mull vilket gjorde att om jag inte vidtog yttersta försiktighet och tålamod när jag vattnade så rann det över kanterna och ner på fönsterbrädet, bordsduken och golvet. Den andra hade däremot lite mindre mull så det var bara att hälla vatten utan problem.

Jag reflekterade stillsamt över detta och insåg att så är vi människor också. Vi har olika utgångspunkter. En del av oss behöver lite extra tålamod från vår omgivning för att vi ska kunna visa våra bästa sidor, medan andra är lättare att ha att göra med. Men, uppmuntrande nog, är det inte nödvändigtvis den mest lättskötta som vinner i längden. Om plantan med extra mull behandlas med tålamod så har den potential att växa större och vackrare än sin jordfattigare granne eftersom den har mer näring att tillgå.

Jag myste och tänkte på min krukväxtmetafor. Sagan fick dock ett tragiskt slut. En helg drog jag iväg till de pampesiska slätterna och lämnade mina blommande vänner vind för våg. När jag återvände var de bägge helt uttorkade och bortom alla återupplivningsförsök. Kräsna var de, precis som människor också. En helg ska jag väl få vara borta? Min nästa uppsättning krukväxter skall vara av en hållbarare sort.


Den besvärliga lavendelbusken när den ännu var vid liv.