Tankefångaren

Jag bär ofta med mig en liten anteckningsbok för spontana tankar och annat viktigt som inte får glömmas bort eller som kräver strukturering på papper. Den här är ett minne från Van Gogh-museet i Amsterdam.

Jag är mycket förtjust i anteckningsböcker och brukar ofta titta i den hyllan när jag rör mig i en bokhandel. En tom bok som jag själv får fylla verkar för mig stå för illusionen av ett harmoniskt och välstrukturerat liv med sinnesro.

Vårkänslor

Lätta tygskor i favoritfärgen, färska jordgubbar och en ros från torget – Det är säkra vårtecken.

En ensam nalle på strandklipporna i solnedgången?

”...jäi kuin nalli kalliolle.”

När jag var liten trodde jag att detta söta uttryck, som illustrerar att någon eller något glömts bort eller övergivits, hade sitt ursprung i att ett barn tappat bort och glömt sin nalle på en klippa.

Varken Wikipedia eller Urbaanisanakirja stöder min teori.

Dagens WTF

I torsdagens Husis hittade jag den här annonsen. Det här kan man minsann kalla orubricerat.
Jag blir otroligt nyfiken. Vem har skrivit annonsen och för vilket syfte? Är det ett hemligt meddelande? Är det en kontaktannons? I mitt stilla sinne målar jag upp ett scenario där en äventyrslysten äldre hankeitgubbe satt in annonsen för att se hurdana reaktioner den framkallar. Kanske han får napp av någon mysterieälskande hjältinna och ljuv musik uppstår.

En färgklick

I dag slog jag till och köpte den hallonröda sax jag haft i tankarna sedan september. Den är söt som godis.

Utforska, upptäck och lek mer.

Jag känner mig träffad av den här Kalle & Hobbe-serien. Jag har sparat den som en påminnelse om livets förgänglighet.

Kalle: Här står jag och väntar på bussen! Elva år till att gå i skolan! Sen kanske universitet. Och sen ska jag jobba tills jag dör!

Kalle: Vad är det för värld? Man får vara bara vara barn i fem år?!

Kalle: När ska man utforska, upptäcka och leka? Såna saker är också viktiga!

Hobbe: Tja, du har ju eftermiddagarna och helgerna!

Kalle: Då tittar jag ju på tv!

Bland nosar, svansar och tassar

Jag fascineras av hur kollektiva uppfattningar varierar över tid. Min farmors minkhalsduk var säkerligen mycker chic för några decennier sedan. På 2000-talet tror jag inte någon, vare sig pro eller anti päls, kan låta bli att tycka att de dinglande små tassarna är smått makabra.