På återseende i april

Ibland är det skönt att inte vara bilägare.

I dimman döljer sig det onämnbara

Vissa dagar är Aura å kusligare än andra.

Angående Åbo, kulturhuvudstad 2011.

Åsikterna går isär.

Älä heitä pois hyvää kulttuuria.
KULTTUURI EI KIINNOSTA

Hei, kulttuuria! Siistiä.
VITUN PÄLLI PÖMPELI

Sett i Studentbyn

Ett kreativare sätt att säga ingen reklam, tack.

Life on a leaf – att bo i ett konstverk

Ämnesföreningen Eikon och konstföreningen Konstikas ordnade en exkursion till Åbos utan tvekan mest speciella byggnad, konstnären Jan-Erik Anderssons bladhus i Hirvensalo. Bladhuset är, ja, vad är det egentligen? Ett levande konstverk, ett hus och ett hem, samtidigt som det är konstnärens doktorsavhandling. Säkert är att det är något nytt, konstigt, spännande och stimulerande, och att det gjorde ett stort intryck på mig.

Naturen är ständigt närvarande i huset, i form av rika ornament och i de återanvända material som huset till stor del är byggt av. Det fanns otroligt mycket intressant att se i det färgsprakande huset och varje detalj var noga genomtänkt.

Jag och säkert många andra hade kamera med oss, men ingen tog några foton med hänsyn till familjen som bor i huset. Jag vill ändå visa några bilder, dessa är från ts.fi.

Bladhuset utifrån

Vardagsrummet, med en rolig samling 50-talslampor.

Sovrummet, som är ett loft ovanför vardagsrummet. Man stiger över en bro för att komma till rummet.

Vy mot sovloftet i husets andra våning. Jag är riktigt förtjust i det droppformade fönstret. Ett likadant fanns i köket vid diskhon, placerat så att man medan man diskar kan titta ut på en mossig stenbumling.

Tredje våningens tankerum, format som en blåklocka.

Badrummet. Väggarnas mosaik är ett lekfullt samarbete inom familjen. Roliga detaljer är bl.a. flygplanet och roboten som skjuter med vattenpistol.

Vad bilderna inte lyckas förmedla är den stämning som huset som helhet ingav mig som besökare. De brokiga färgerna och de överväldiga ornamenten skulle kunna tänkas skapa ett kaos, men tvärtom kände jag att huset andades lugn och harmoni. Inne i huset tycktes tiden stå stilla på ett avslappnande sätt. Det var som om huset skulle tala till besökaren och säga att där man får vara som man är och att det finns plats för tankar, samvaro och förståelse.

Mer om bladhuset på projektets hemsida.

Bland tomtar och troll

Det bor ett troll eller åtminstone en tomte i detta gamla askträd som står nära åstranden där Eriksgatan och Multavierugatan möts. Titta bara på fotavtrycken.


Allsköns oknytt kryper fram när vi inte ser.

Lidl eller Klubi?

Denna reklamaffisch för ett musikevenemang fick jag syn på när jag vandrade längs Biskopsgatan. Sånt här gillar jag, reklam som syftar på något bekant men oväntat.

Människan i glaskulan

Här och var längs trottoarerna i min hemstad finns egendomliga metalliska pelare som toppas av ett reflekterande klot i storleksklassen pumpa. Jag har inte kommit underfund med vad de är till för, kanske för att påminna människan om sin litenhet i världen. Jag associerar till glaskulan i trädgården bakom muminhuset:


Skymningen hade växt fram ur marken som den brukade och samlat sig inne under träden. Kring glaskulan var det lite ljusare. Där låg den och speglade hela trädgården, vacker på sin pelare av sjöskum. (...) Kulan var alltid sval. Den blåa färgen var djupare och klarare än havet och den målade om hela världen så att den blev kylig och avlägsen och främmande. I världens centrum såg han sig själv, sin egen stora nos, och runt omkring den speglade sig ett förvandlat och drömlikt landskap. Den blåa marken var långt långt nere och djupt in och därinne i det onåbara började pappan leta efter sin familj. (...) Inne i sin spegelbild blev de allesammans otroligt små och glaskulan gjorde deras rörelser vilsna och planlösa.

Tove Jansson: Pappan och havet, 1965.

Mitt Åbo: Anna är online & Summer of dåka

Mitt efter mitt senaste besök till stadsbiblioteket kom jag hem med Stefan Nymans Anna är online. Verket har många kvalitetet men det som slår mig mest är skildringen av Åbo. Nyman fångar in mitt Åbo: Huvudpersonerna strosar längs Kaskisbacken, bor på Sirkkalagatan och Eriksgatan, träffas på en klubblokal, äter på Mantun grilli, hör domkyrkan slå och kan se tornet från sitt fönster och ån är lika brun som alltid. Det känns otroligt att någon skrivit en roman på det sättet, om platser jag har i min närmiljö varje dag.

Ovan: Mantun, Åbos mest legendariska grill.

Bokens omslagspapper berättar vad som egentligen är självklart, att författaren också själv är en studerande i Åbo. Lite roligt är att ett av hans ämnen är ett av mina ämnen. Kanske jag överanalyserar, men jag ser spår av grundkurserna i litteraturvetenskap i Anna är online. Boken börjar med en klarsynt överblick av staden i fågelperspektiv, något som jag genast relaterar till Strindbergs Röda rummet vars inledning är vida känd för just det. Röda rummet hör till kurslitteraturen. Ett annat exempel är att huvudpersonen Samuels stjärnskärmsläckare och kanske också hela hans dator jämförs med Aniaras rymdfärd. Martinsons Aniara är också kurslitteratur.

Åbonostalgin som jag kände medan jag läste fick mig att söka fram det gamla sommarplågan Summer of dåka. Också i den känner jag igen mig och jag ler åt så mycket i sångtexten: Gulisplikt, tutorer, Kela, studiepoäng, DaTeiter, halare som ska fixas, sitz som ska ordnas, info som skall skrivas och så vidare. Dessutom handlar ju sången om båda mina hemstäder.

Gubbhemmet

Jag har hittat huset som vore mitt drömhem om jag vore en änkling på 80+.

Gubbhemsstigen är ett av de gulligaste gatunamnen jag någonsin stött på.