Barbieversion

Min humanistuniform är komplett med tillhörande Fjällräven kånken. Mindre stereotyp är den babyrosa färgen som är ton i ton med mitt rosa bandet-reflex.

Litteraturvetarens hjälpmedel, del 1

Inte ens den mest ambitiösa literaturvetaren kan läsa mer än en bråkdel av all relevant skönlitteratur som finns, så det är fint att man kan fuska lite för att få en överblick. I min bokhylla finns följande två verk som är utmärkta för ändamålet:

1001 Books you must read before you die, red. Peter Boxall.

På i snitt en halv sida text per verk och med många intressanta färgbilder presenteras litteraturhistoriens kanon från antiken till 2000-talet. Tyngdpunkten är på 1900-talet med 884 verk, där nobel- och pulitzerpristagare presenteras sida vid sida med internationella bestsellers och titlar som är bättre kända som filmatiseringar. Dessa 1001 är kanske inte världens bästa eller mest relevanta böcker, men är ett omfattande svep över det litterära fältet. En finländsk författare finns med, aningen överaskande Tove Jansson med Sommarboken. Listan på de 1001 kan för övrigt hittas här. Efter en snabb uträkning kan jag konstatera att jag läst 5,4 % av de listade böckerna.

80 romaner för dig som har bråttom, av Henrik Lange.

80 kända böcker komprimerade till fyrarutors seriestrippar, allt från Odysséen och Brott och straff till Sagan om Ringen och Gonatt, Alfons Åberg. Vissa är riktigt lyckade.



Den här har jag fingrat på i Akademiska bokhandeln:

Twitterature. The World’s Greatest Books Retold Through Twitter, av Alexander Aciman.

Lyckat och fyndigt, men i många fall ska man helst ha läst verket i fråga för att förstå det roliga.

(Bilderna lånade från AdLibris.fi och Amazon.com)

Om diskandets filosofiska natur

Litteraturvetenskapen delar kök med filosofin, och dessa charmiga funderare har satt sin prägel på utrymmet. Ett exempel är detta uttalande, uppsatt vid diskhon:

"Inför kaffekalaset vill jag bjuda er på en betraktelse kring diskandets filosofiska natur.

Genom att använda en kopp gör man den till ’sin’. Den förblir på ens ansvar tills man har återbördat den till originalläget dvs. diskat. Om man överlåter koppen att diskas av andra kan man antingen göra det medvetet eller omedvetet dvs. slentrianmässigt. Det första fallet är en PRESENT, man ger bort en del av ’sig själv’ och kan då räkna med en motprestation i gengäld, dvs. att man kanske vid ett senare tillfälle får diska den andras kopp. Det senare fallet (slentrian) kan visas vara felaktigt såväl ut utilitaristisk, dygdetisk, kantiansk, Rawlsiansk, Hobbesiansk, marxistisk-leninistisk och Wittgenstein-kommunitaristisk-livsformistisk ståndpunkt.

mvh Olli"


Jag tilltalas också av detta uttryckssätt:

Jag, en recensent

(bild från www.horisont.fi)

Jag måste bara passa på att berätta att i senaste utkomna numret av tidskriften Horisont (1/2010) finns två bilderboksrecensioner skrivna av undertecknad.

Tänk hur fint det känns när ett klonk från postluckan inte innebär Lidl-reklam utan en hemskickad trycksak med mina alster i.

Den nyfikne kan hitta tidskriften t.ex. i Humanistiska bibliotekets tidskriftshylla.

Mitt Åbo: Anna är online & Summer of dåka

Mitt efter mitt senaste besök till stadsbiblioteket kom jag hem med Stefan Nymans Anna är online. Verket har många kvalitetet men det som slår mig mest är skildringen av Åbo. Nyman fångar in mitt Åbo: Huvudpersonerna strosar längs Kaskisbacken, bor på Sirkkalagatan och Eriksgatan, träffas på en klubblokal, äter på Mantun grilli, hör domkyrkan slå och kan se tornet från sitt fönster och ån är lika brun som alltid. Det känns otroligt att någon skrivit en roman på det sättet, om platser jag har i min närmiljö varje dag.

Ovan: Mantun, Åbos mest legendariska grill.

Bokens omslagspapper berättar vad som egentligen är självklart, att författaren också själv är en studerande i Åbo. Lite roligt är att ett av hans ämnen är ett av mina ämnen. Kanske jag överanalyserar, men jag ser spår av grundkurserna i litteraturvetenskap i Anna är online. Boken börjar med en klarsynt överblick av staden i fågelperspektiv, något som jag genast relaterar till Strindbergs Röda rummet vars inledning är vida känd för just det. Röda rummet hör till kurslitteraturen. Ett annat exempel är att huvudpersonen Samuels stjärnskärmsläckare och kanske också hela hans dator jämförs med Aniaras rymdfärd. Martinsons Aniara är också kurslitteratur.

Åbonostalgin som jag kände medan jag läste fick mig att söka fram det gamla sommarplågan Summer of dåka. Också i den känner jag igen mig och jag ler åt så mycket i sångtexten: Gulisplikt, tutorer, Kela, studiepoäng, DaTeiter, halare som ska fixas, sitz som ska ordnas, info som skall skrivas och så vidare. Dessutom handlar ju sången om båda mina hemstäder.

En kärleksförklaring till postmodernismen

Under en föreläsning häromdagen gick ett ljus upp för mig och jag plockade spontant fram min anteckningsbok, skrev ordet postmodernism och ritade ett hjärta runtomkring.

Postmodernism är en term som slängs fram nu som då i såväl litteraturvetenskap som konstvetenskap. Jag hade inte förrän då reflekterat desto närmare kring det, men nu föll bitarna på plats och jag förstod. Och med det insåg jag att jag lärt mig mycket under de senaste åren.

För att förstå postmodernism måste man först veta vad modernism är, eftersom postmodernismen är en motreaktion på modernismen. För att förstå modernismen måste man å sin tur ha ett grepp om det aktuella ämnets, i mitt fall litteraturens och konstens historia och utveckling genom tiderna, eftersom modernismen är en motreaktion på allt vad det innebär.

Och jag förstår! Absolut inte helt och hållet, inte ens till hälften, men tillräckligt för att ha ett någonslags grepp om det hela och det känns fantastiskt. Det är de här stunderna som gör mina studier verkligt givande.