Ingen reklam eller välkommen, välj själv

Att lägga upp anslag på endast minoritetsspråket medför att man inte alltid blir förstådd. Därmed brukar jag få reklam genom mitt postinkast i snitt en gång per tre veckor. Tillräckligt sällan och tillräckligt oregelbundet för att det ska vara uppfriskande och kul.

Men allvarligt – även om man inte kan svenska så torde man väl kunna gissa sig till vad textens betydelse är? Eller kan ingen reklam, tack misstolkas som välkommen?

Om min österbottniska identitets varande och icke-varande

Linn och Peppe diskuterar skillnaderna mellan nylänningar och österbottningar. Det är ett ämne som intresserar mig och som jag försökt få rätsida på redan under en lång tid, utan att riktigt komma till någon definitiv slutsats.

Jag bodde i Vasa centrum de första 19 åren av mitt liv, varefter jag flyttade till Åbo där jag nu bott i 3,5 år. Jag är alltså en österbottning, per definitionen att en österbottning är en person som är född och uppvuxen inom landskapets gränser.

Jag är österbottning, men ändå inte. I Åbo har jag ibland deltagit i Österbottniska Nationens fester och evenemang men aldrig känt mig riktigt hemma där. De glorifierar ett Österbotten som inte är mitt och talar dialekter som jag inte delar. Jag berörs inte av Kåtongfields, och inte ens efter mångårigt festande har jag lärt mig att sjunga den.

I höstas utkom en antologi om Österbotten. Jag såg framemot att läsa verket och tänkte att det kanske får mig att greppa min vacklande österbottniska identitet. Jag blev besviken, för även här beskrevs till stor del ett Österbotten som som inte är mitt, som jag känner igen främst från kompisars berättelser. Gaturally, kristna sekter och killar i lippisar som mekar med sina traktorer har aldrig varit en levande del av min närmiljö. Om detta är Österbotten, är jag inte en österbottning. Eftersom jag bevisligen är österbottning är kanske kontentan att spektrumet för vad en österbottning är bör utvidgas. Ett sådant behov ser jag också i ett par av antologins texter, och i att många av mina österbottniska kompisar är påfallande oösterbottniska, vad det nu sen är för något.

Problemet kommer kanske ifrån att inom Österbotten finns en stor mångfald. Geografiskt kan det handla om 250 kilometer och då finns uppenbara skillnader mellan Lappfjärd och Kokkola. Den för mig mest relevanta skillnaden är dock mellan vasabon och österbottningen från landsbygden.

En avgörande skillnad dessa två grupper emellan är språket. Många österbottningar växlar mellan sin egen byaspecifika dialekt och standardsvenskan beroende på situation och sällskap. Jag, liksom de flesta andra infödda vasabor, gör inte det. Det finns inget att växla emellan eftersom det språk jag talar med mina svenskspråkiga medmänniskor alltid är så kallad standardsvenska.

Vasabon är inte den lättaste finlandssvensken att placera på kartan utgående från sitt tungomål. Österbottningar vet inte själv heller alltid om sin mångfald. I Vasa pratade jag en gång med en person som nyligen flyttat till Vasa från det mer rurala Österbotten och som inte trodde inte sina öron när jag sa att jag är vasabo. Jag fick kommentaren ”men du låter ju som Bettina S!” En annan gång, i Åbo, fick jag av en infödd åbobo frågan ”har du gått katedralskolan?”

Kulturellt och socialt sett har kanske vasabon mer gemensamt med åbobon än med närpesen eller molpebon. Samtidigt finns det skillnader mellan vasabor och stadsbor från södra Finland. För dem verkar yta och statussymboler vara viktigare än för vasabon som har det mer avslappnade österbottniska sättet att vara inför sina medmänniskor. Eller är det bara en fördom?

Språkligt sätt får jag nippror av den släpiga helsingforssvenskan, men nylänningar över lag gillar jag. Det har visar sig att jag har rätt långt samma referensramar som sydfinländare från mindre orter som Ekenäs, Kyrkslätt eller Sibbo.

Kanske skillnaderna oss finlandssvenskar emellan inte handlar så mycket om Nyland versus Österbotten, utan kan ses på skalan glesbygd – liten stad – större stad.

Vad tycker du? Ni som känner mig utanför bloggen, var placerar ni mig på kartan vad gäller dialekt och habitus? Var placerar du in dig själv, passar du in i din orts stereotypi?

Vuxenpoäng?

Jag köpte broccoli nyligen. Helt frivilligt och utan något speciellt recept i åtanke, helt enkelt bara för att det var på extrapris och för att det är hälsosam och vettig mat. Betyder det att jag är vuxen? funderade jag.

Nu när jag nyss kikade i kylskåpet insåg jag nyligen har börjar använda ett annat livsmedel som inte heller är det mest populära hos den yngre generationen. Surmjölk.

Surmjölk är gott och konsistensen är spännande. Det är som att dricka mjölk, men man kan inbilla sig att man blir mätt på ett enda glas då det är så trögflytande.

Den esteticerande estetikerns estetiska estetik?

Jag började fundera vad jag egentligen menar med min blogg. Bonniers svenska ordbok kom till min hjälp:

estetik vetenskapen om det sköna och om konsten (bl.a. om upplevelse och värdering av konst, om konstens och diktens funktion m.m.)
estetiker person som ägnar sig åt estetik || -n; pl. =
estetisera anlägga ensidigt estetiska synpunkter || -de
estetisk som rör konst o. skönhet: estetiskt omdöme, estetiskt tilltalande; behaglig, anslående || -t

Det låter ju inte så illa, även om det inte är helt heltäckande. Jag är speciellt förtjust i hur estetiken binder samman skönlitteratur och bildkonst.

Skönhet vs. hälsa

En kraftfull reklam som fick i alla fall mig att stanna upp och tänka till.

Att reklamen fungerar så bra som den gör visar på något obehagligt i våra samhälleliga värderingar. Utseendets förfall upplevs som en allvarligare riskfaktor än traditionella argument som hälsoproblem, beroende och sociala konflikter.

Konstruktiv eskapism

Finns det någon konkret nytta med bloggande eller är det bara verklighetsflykt och ett sätt att skjuta fram verkliga uppgifter och andra tråkigare plikter?

Både ja och nej, tycker jag. Visst kan bloggande vara att göra roliga saker för att undgå att ta sig an tråkigare saker men det finns också en konstruktiv dimension. Bloggande liksom allt annat skrivande upprätthåller och utvecklar förmågan att uttrycka sig i skrift. Jag tänker mig att en person med skrivvana mer sällan går i lås när hon ställs inför andra skrivuppgifter. Därför tänker jag optimistiskt att mitt avhandlings-, uppsats- och essäskrivande kommer att löpa smidigare när jag bloggar ibland.

Med tanke på min kandidatavhandling som väntar på sin tur i högen av uppgifter jag bör ta itu med innan jag kan njuta av sommaren på heltid vill jag visa upp en av Mirjos seriestrippar:


Jag tror att många känner igen sig. Det är så lätt att tänka jag gör det sen, när...

Dagens WTF

I torsdagens Husis hittade jag den här annonsen. Det här kan man minsann kalla orubricerat.
Jag blir otroligt nyfiken. Vem har skrivit annonsen och för vilket syfte? Är det ett hemligt meddelande? Är det en kontaktannons? I mitt stilla sinne målar jag upp ett scenario där en äventyrslysten äldre hankeitgubbe satt in annonsen för att se hurdana reaktioner den framkallar. Kanske han får napp av någon mysterieälskande hjältinna och ljuv musik uppstår.

Människan i glaskulan

Här och var längs trottoarerna i min hemstad finns egendomliga metalliska pelare som toppas av ett reflekterande klot i storleksklassen pumpa. Jag har inte kommit underfund med vad de är till för, kanske för att påminna människan om sin litenhet i världen. Jag associerar till glaskulan i trädgården bakom muminhuset:


Skymningen hade växt fram ur marken som den brukade och samlat sig inne under träden. Kring glaskulan var det lite ljusare. Där låg den och speglade hela trädgården, vacker på sin pelare av sjöskum. (...) Kulan var alltid sval. Den blåa färgen var djupare och klarare än havet och den målade om hela världen så att den blev kylig och avlägsen och främmande. I världens centrum såg han sig själv, sin egen stora nos, och runt omkring den speglade sig ett förvandlat och drömlikt landskap. Den blåa marken var långt långt nere och djupt in och därinne i det onåbara började pappan leta efter sin familj. (...) Inne i sin spegelbild blev de allesammans otroligt små och glaskulan gjorde deras rörelser vilsna och planlösa.

Tove Jansson: Pappan och havet, 1965.

En kärleksförklaring till postmodernismen

Under en föreläsning häromdagen gick ett ljus upp för mig och jag plockade spontant fram min anteckningsbok, skrev ordet postmodernism och ritade ett hjärta runtomkring.

Postmodernism är en term som slängs fram nu som då i såväl litteraturvetenskap som konstvetenskap. Jag hade inte förrän då reflekterat desto närmare kring det, men nu föll bitarna på plats och jag förstod. Och med det insåg jag att jag lärt mig mycket under de senaste åren.

För att förstå postmodernism måste man först veta vad modernism är, eftersom postmodernismen är en motreaktion på modernismen. För att förstå modernismen måste man å sin tur ha ett grepp om det aktuella ämnets, i mitt fall litteraturens och konstens historia och utveckling genom tiderna, eftersom modernismen är en motreaktion på allt vad det innebär.

Och jag förstår! Absolut inte helt och hållet, inte ens till hälften, men tillräckligt för att ha ett någonslags grepp om det hela och det känns fantastiskt. Det är de här stunderna som gör mina studier verkligt givande.

Blommor och människor

En dag för någon vecka sen när jag skötte om köksfönstrets lavendelplantor kom jag att tänka på att krukväxter och människor har en hel del gemensamt. Den ena lavendelbusken var nämligen besvärligare än den andra. Krukan var upp till kanten fullproppad med tätt packad mull vilket gjorde att om jag inte vidtog yttersta försiktighet och tålamod när jag vattnade så rann det över kanterna och ner på fönsterbrädet, bordsduken och golvet. Den andra hade däremot lite mindre mull så det var bara att hälla vatten utan problem.

Jag reflekterade stillsamt över detta och insåg att så är vi människor också. Vi har olika utgångspunkter. En del av oss behöver lite extra tålamod från vår omgivning för att vi ska kunna visa våra bästa sidor, medan andra är lättare att ha att göra med. Men, uppmuntrande nog, är det inte nödvändigtvis den mest lättskötta som vinner i längden. Om plantan med extra mull behandlas med tålamod så har den potential att växa större och vackrare än sin jordfattigare granne eftersom den har mer näring att tillgå.

Jag myste och tänkte på min krukväxtmetafor. Sagan fick dock ett tragiskt slut. En helg drog jag iväg till de pampesiska slätterna och lämnade mina blommande vänner vind för våg. När jag återvände var de bägge helt uttorkade och bortom alla återupplivningsförsök. Kräsna var de, precis som människor också. En helg ska jag väl få vara borta? Min nästa uppsättning krukväxter skall vara av en hållbarare sort.


Den besvärliga lavendelbusken när den ännu var vid liv.