Om min österbottniska identitets varande och icke-varande

Linn och Peppe diskuterar skillnaderna mellan nylänningar och österbottningar. Det är ett ämne som intresserar mig och som jag försökt få rätsida på redan under en lång tid, utan att riktigt komma till någon definitiv slutsats.

Jag bodde i Vasa centrum de första 19 åren av mitt liv, varefter jag flyttade till Åbo där jag nu bott i 3,5 år. Jag är alltså en österbottning, per definitionen att en österbottning är en person som är född och uppvuxen inom landskapets gränser.

Jag är österbottning, men ändå inte. I Åbo har jag ibland deltagit i Österbottniska Nationens fester och evenemang men aldrig känt mig riktigt hemma där. De glorifierar ett Österbotten som inte är mitt och talar dialekter som jag inte delar. Jag berörs inte av Kåtongfields, och inte ens efter mångårigt festande har jag lärt mig att sjunga den.

I höstas utkom en antologi om Österbotten. Jag såg framemot att läsa verket och tänkte att det kanske får mig att greppa min vacklande österbottniska identitet. Jag blev besviken, för även här beskrevs till stor del ett Österbotten som som inte är mitt, som jag känner igen främst från kompisars berättelser. Gaturally, kristna sekter och killar i lippisar som mekar med sina traktorer har aldrig varit en levande del av min närmiljö. Om detta är Österbotten, är jag inte en österbottning. Eftersom jag bevisligen är österbottning är kanske kontentan att spektrumet för vad en österbottning är bör utvidgas. Ett sådant behov ser jag också i ett par av antologins texter, och i att många av mina österbottniska kompisar är påfallande oösterbottniska, vad det nu sen är för något.

Problemet kommer kanske ifrån att inom Österbotten finns en stor mångfald. Geografiskt kan det handla om 250 kilometer och då finns uppenbara skillnader mellan Lappfjärd och Kokkola. Den för mig mest relevanta skillnaden är dock mellan vasabon och österbottningen från landsbygden.

En avgörande skillnad dessa två grupper emellan är språket. Många österbottningar växlar mellan sin egen byaspecifika dialekt och standardsvenskan beroende på situation och sällskap. Jag, liksom de flesta andra infödda vasabor, gör inte det. Det finns inget att växla emellan eftersom det språk jag talar med mina svenskspråkiga medmänniskor alltid är så kallad standardsvenska.

Vasabon är inte den lättaste finlandssvensken att placera på kartan utgående från sitt tungomål. Österbottningar vet inte själv heller alltid om sin mångfald. I Vasa pratade jag en gång med en person som nyligen flyttat till Vasa från det mer rurala Österbotten och som inte trodde inte sina öron när jag sa att jag är vasabo. Jag fick kommentaren ”men du låter ju som Bettina S!” En annan gång, i Åbo, fick jag av en infödd åbobo frågan ”har du gått katedralskolan?”

Kulturellt och socialt sett har kanske vasabon mer gemensamt med åbobon än med närpesen eller molpebon. Samtidigt finns det skillnader mellan vasabor och stadsbor från södra Finland. För dem verkar yta och statussymboler vara viktigare än för vasabon som har det mer avslappnade österbottniska sättet att vara inför sina medmänniskor. Eller är det bara en fördom?

Språkligt sätt får jag nippror av den släpiga helsingforssvenskan, men nylänningar över lag gillar jag. Det har visar sig att jag har rätt långt samma referensramar som sydfinländare från mindre orter som Ekenäs, Kyrkslätt eller Sibbo.

Kanske skillnaderna oss finlandssvenskar emellan inte handlar så mycket om Nyland versus Österbotten, utan kan ses på skalan glesbygd – liten stad – större stad.

Vad tycker du? Ni som känner mig utanför bloggen, var placerar ni mig på kartan vad gäller dialekt och habitus? Var placerar du in dig själv, passar du in i din orts stereotypi?

Närblick på fågeltragedi

Från föräldrahemmets vardagsrum öppnar sig en vy över en tvivelaktig familjeidyll. På grannhusets tak finns ett fågelbo där ett måspar varje år lägger ägg och inleder processen att föra ut sin efterkomma i världen. År efter år får vi bevittna deras familjetragedi. Mig veterligen har ingen fågelunge någonsin överlevt det kritiska skedet av sin barndom då det är dags att utforska världen utanför nästet.
De fjuniga måsungarna brukar ta steget ur nästet, sätta simfötterna plåten och halka nedför det hala sadeltaket och hamna i regnvattenrännan någon meter ner. Därifrån finns ingen återvändo tillbaka till det varma boet. Slutligen faller fågelungarna över kanten och hamnar på den hårda asfalten ett tiotal meter nedanför.

Där såg jag ifjol två måsungar, i det skick man kan tänka sig ickeflygkunniga måsungar är efter fritt fall från ett femvåningshus. Brevid dem stod måsmamman och skrek så hjärtskärande hysteriskt som bara en förälder till ett dött barn kan tänkas skrika.

I år kom en ny vändning. En av fågelungarna har fallit och av allt att dömma klarat fallet förbluffande bra. Den lilla hårbollen levde och rörde på vingarna, så mycket jag nu kunde se bakom dess beskyddande förälder som inte alls ville få situationen förevigad på foto. Det återstår att se hur långt måsungens liv på markytan kommer att bli, men jag vågar inte vara hoppfull.

Man kunde tro att måsföräldrarna skulle inse det problematiska med sin hemvist, men icke. Scenariot har upprepats i fyra somrar.

Den arga föräldern som skyddar ungen med sin kropp.