Manlighetens mysterier

Jag är inte någon rabiat genuspolis, men det här fick mig att höja på ögonbrynen:


Snickers. For real men only.

Får inte flickor äta Snickers? Eller homosexuella, eller vilka det nu kan tänkas vara som inte räknas som s.k. riktiga män?

Jag hoppas att kampanjen är gjord med glimten i ögonvrån. Sloganen är kraftfull, jag lade ju märke till burken. Jag tänkte nästan köpa en åt en lesbisk vän tills jag kom ihåg att hän inte äter godis.

Om politisk korrekthet

Det är roligt hur vad som är politiskt korrekt och inkorrekt skiftar över tid. Ett typexempel är begreppet neger. När Astrid Lindgren skrev sina Pippi-böcker på 1940-talet kunde hon utan vidare beskriva Pippis pappa som en negerkung i Söderhavet, medan han nu blivit censurerad och i 2000-talets upplagor benämns han mer neutralt som härskare av kurrekurredutterna.

Här är ett annat uttryck av samma fenomen:


Finporslin från 1930-talet som pryds av dansande halvnakna negerkvinnor och apor. Exotism på hög nivå.

Människan i glaskulan

Här och var längs trottoarerna i min hemstad finns egendomliga metalliska pelare som toppas av ett reflekterande klot i storleksklassen pumpa. Jag har inte kommit underfund med vad de är till för, kanske för att påminna människan om sin litenhet i världen. Jag associerar till glaskulan i trädgården bakom muminhuset:


Skymningen hade växt fram ur marken som den brukade och samlat sig inne under träden. Kring glaskulan var det lite ljusare. Där låg den och speglade hela trädgården, vacker på sin pelare av sjöskum. (...) Kulan var alltid sval. Den blåa färgen var djupare och klarare än havet och den målade om hela världen så att den blev kylig och avlägsen och främmande. I världens centrum såg han sig själv, sin egen stora nos, och runt omkring den speglade sig ett förvandlat och drömlikt landskap. Den blåa marken var långt långt nere och djupt in och därinne i det onåbara började pappan leta efter sin familj. (...) Inne i sin spegelbild blev de allesammans otroligt små och glaskulan gjorde deras rörelser vilsna och planlösa.

Tove Jansson: Pappan och havet, 1965.

Mitt Åbo: Anna är online & Summer of dåka

Mitt efter mitt senaste besök till stadsbiblioteket kom jag hem med Stefan Nymans Anna är online. Verket har många kvalitetet men det som slår mig mest är skildringen av Åbo. Nyman fångar in mitt Åbo: Huvudpersonerna strosar längs Kaskisbacken, bor på Sirkkalagatan och Eriksgatan, träffas på en klubblokal, äter på Mantun grilli, hör domkyrkan slå och kan se tornet från sitt fönster och ån är lika brun som alltid. Det känns otroligt att någon skrivit en roman på det sättet, om platser jag har i min närmiljö varje dag.

Ovan: Mantun, Åbos mest legendariska grill.

Bokens omslagspapper berättar vad som egentligen är självklart, att författaren också själv är en studerande i Åbo. Lite roligt är att ett av hans ämnen är ett av mina ämnen. Kanske jag överanalyserar, men jag ser spår av grundkurserna i litteraturvetenskap i Anna är online. Boken börjar med en klarsynt överblick av staden i fågelperspektiv, något som jag genast relaterar till Strindbergs Röda rummet vars inledning är vida känd för just det. Röda rummet hör till kurslitteraturen. Ett annat exempel är att huvudpersonen Samuels stjärnskärmsläckare och kanske också hela hans dator jämförs med Aniaras rymdfärd. Martinsons Aniara är också kurslitteratur.

Åbonostalgin som jag kände medan jag läste fick mig att söka fram det gamla sommarplågan Summer of dåka. Också i den känner jag igen mig och jag ler åt så mycket i sångtexten: Gulisplikt, tutorer, Kela, studiepoäng, DaTeiter, halare som ska fixas, sitz som ska ordnas, info som skall skrivas och så vidare. Dessutom handlar ju sången om båda mina hemstäder.

I löv löv

Idag föll ett löv ner på min kind. Jag måste fnittra högt för mig själv av ren glädje, för jag var på så gott humör och det hela kändes så mysigt.

Löv har fallit i mängd och massa. Att sopa undan snö från sin bil är inte så märkvärdigt, men jag undrar vad den här bilens ägare tycker när han får borsta bort massor av gula löv?

Lövdjupet på trottoaren brevid bilen. Mina fötter är med för att visa proportionerna.

Dagens i-landsproblem

Jag har för många roliga och intressanta saker att göra den här veckan. Hur absurd ser inte min kalender ut?

En kärleksförklaring till postmodernismen

Under en föreläsning häromdagen gick ett ljus upp för mig och jag plockade spontant fram min anteckningsbok, skrev ordet postmodernism och ritade ett hjärta runtomkring.

Postmodernism är en term som slängs fram nu som då i såväl litteraturvetenskap som konstvetenskap. Jag hade inte förrän då reflekterat desto närmare kring det, men nu föll bitarna på plats och jag förstod. Och med det insåg jag att jag lärt mig mycket under de senaste åren.

För att förstå postmodernism måste man först veta vad modernism är, eftersom postmodernismen är en motreaktion på modernismen. För att förstå modernismen måste man å sin tur ha ett grepp om det aktuella ämnets, i mitt fall litteraturens och konstens historia och utveckling genom tiderna, eftersom modernismen är en motreaktion på allt vad det innebär.

Och jag förstår! Absolut inte helt och hållet, inte ens till hälften, men tillräckligt för att ha ett någonslags grepp om det hela och det känns fantastiskt. Det är de här stunderna som gör mina studier verkligt givande.