I löv löv

Idag föll ett löv ner på min kind. Jag måste fnittra högt för mig själv av ren glädje, för jag var på så gott humör och det hela kändes så mysigt.

Löv har fallit i mängd och massa. Att sopa undan snö från sin bil är inte så märkvärdigt, men jag undrar vad den här bilens ägare tycker när han får borsta bort massor av gula löv?

Lövdjupet på trottoaren brevid bilen. Mina fötter är med för att visa proportionerna.

Dagens i-landsproblem

Jag har för många roliga och intressanta saker att göra den här veckan. Hur absurd ser inte min kalender ut?

En kärleksförklaring till postmodernismen

Under en föreläsning häromdagen gick ett ljus upp för mig och jag plockade spontant fram min anteckningsbok, skrev ordet postmodernism och ritade ett hjärta runtomkring.

Postmodernism är en term som slängs fram nu som då i såväl litteraturvetenskap som konstvetenskap. Jag hade inte förrän då reflekterat desto närmare kring det, men nu föll bitarna på plats och jag förstod. Och med det insåg jag att jag lärt mig mycket under de senaste åren.

För att förstå postmodernism måste man först veta vad modernism är, eftersom postmodernismen är en motreaktion på modernismen. För att förstå modernismen måste man å sin tur ha ett grepp om det aktuella ämnets, i mitt fall litteraturens och konstens historia och utveckling genom tiderna, eftersom modernismen är en motreaktion på allt vad det innebär.

Och jag förstår! Absolut inte helt och hållet, inte ens till hälften, men tillräckligt för att ha ett någonslags grepp om det hela och det känns fantastiskt. Det är de här stunderna som gör mina studier verkligt givande.

Effektiv marknadsföring

Kom inte och säg att HumFen är en tråkig förening eller att vi aldrig ordnar nåt kul eller att det aldrig kommer nån info. Kan det blir tydligare eller synligare än såhär? Nu är ansvaret på medlemmarna. Det bubblar av glädje inom mig av att vi fick lov att hänga upp en årsfestplansch på ett sånt här ställ. Henning är inte så dum trots allt.

För mycket av det goda?

När mamma för någon vecka sedan kom på en veckoslutsvisit hem till mig passade jag på att låta henne ta med sig bak i bilen en del saker jag ville ha från mitt föräldrahem. Det blev bland annat en låda full av böcker som jag behöver i samband med mina kurser eller som jag annars bara vill ha nära mig.


Jag hade valt att transportera böckerna i den här fina lådan, en gammal ölkorg från min pappas garage. Undrar hur gammal den är? Kanske från 1970-talet? Hursomhelst gör den sig fint i mitt retrokök.

Problemet var bara vad jag skulle göra av böckerna när de väl anlänt hos mig. Min bokhylla var redan full. Blev det kanske för mycket av det goda? Jag övervägde olika möjligheter och slutligen plockade jag ut alla pocketböcker i den typiska pocketboksstorleken och radade upp dem på försterbrädet. Böckerna med hårda pärmar fick då rum i bokhyllan. Det lilla problemet förvandlades till en mysig inredningsdetalj:

Gotisk skräckromantik och sekelskiftesdekadens

Vad gör man med ett badrum som mäter 1,0*1,8 m och domineras av ett sittbadkar i värsta 60-talsanda? Ett badrum som har pissgula väggar, mintgrönt tak, smutsvita kakel och sprickor här och var? Jo, man inreder det med iögonenfallande detaljer så att ingen lägger märke till de nämda problemområdena. Man ger det minsta rummet den största personligheten.

I min badrumsinredning tolkar jag gotisk skräckromantik och sekelskiftesdekadens.

Vy från dörren: Nosferatu the Vampyre och ljuslampett med spegel
Ljusmys med gjutjärnsljustake samt en sko som gör sig bättre där än på foten
Hyllan ovan badrumsskåpet: Cancan-skylt från loppis och absintflaska från F
Badkaret och mitt dödsskalledraperi
Duschmunstycket. Verkligt oldschool, eller hur?

Sorgen är i betraktarens sinne

En dag när jag var nere kom jag på idén att pigga upp mig själv med en film. Jag hade sett Amélie en gång för länge sedan och mindes den som en varm och underbar film full av positiv energi. Precis rätt film för att råda bot på mitt humör. Till och med på omslaget står det: 20 miljoonaa onnellista katsojaa!

Men något gick snett. Amélie lyckades inte alls få mig på bättre humör. Tvärtom irriterade jag mig på de dumma karaktärera och deras patetiska liv. Inte ens huvudpersonen hade jag någon sympati för, hon framstod bara som en väldigt sorglig figur.

Tänk så fel det kan gå. Men det var ett bra försök.