Linn och Peppe diskuterar skillnaderna mellan nylänningar och österbottningar. Det är ett ämne som intresserar mig och som jag försökt få rätsida på redan under en lång tid, utan att riktigt komma till någon definitiv slutsats.
Jag bodde i Vasa centrum de första 19 åren av mitt liv, varefter jag flyttade till Åbo där jag nu bott i 3,5 år. Jag är alltså en österbottning, per definitionen att en österbottning är en person som är född och uppvuxen inom landskapets gränser.
Jag är österbottning, men ändå inte. I Åbo har jag ibland deltagit i Österbottniska Nationens fester och evenemang men aldrig känt mig riktigt hemma där. De glorifierar ett Österbotten som inte är mitt och talar dialekter som jag inte delar. Jag berörs inte av Kåtongfields, och inte ens efter mångårigt festande har jag lärt mig att sjunga den.
I höstas utkom en antologi om Österbotten. Jag såg framemot att läsa verket och tänkte att det kanske får mig att greppa min vacklande österbottniska identitet. Jag blev besviken, för även här beskrevs till stor del ett Österbotten som som inte är mitt, som jag känner igen främst från kompisars berättelser. Gaturally, kristna sekter och killar i lippisar som mekar med sina traktorer har aldrig varit en levande del av min närmiljö. Om detta är Österbotten, är jag inte en österbottning. Eftersom jag bevisligen är österbottning är kanske kontentan att spektrumet för vad en österbottning är bör utvidgas. Ett sådant behov ser jag också i ett par av antologins texter, och i att många av mina österbottniska kompisar är påfallande oösterbottniska, vad det nu sen är för något.
Problemet kommer kanske ifrån att inom Österbotten finns en stor mångfald. Geografiskt kan det handla om 250 kilometer och då finns uppenbara skillnader mellan Lappfjärd och Kokkola. Den för mig mest relevanta skillnaden är dock mellan vasabon och österbottningen från landsbygden.
En avgörande skillnad dessa två grupper emellan är språket. Många österbottningar växlar mellan sin egen byaspecifika dialekt och standardsvenskan beroende på situation och sällskap. Jag, liksom de flesta andra infödda vasabor, gör inte det. Det finns inget att växla emellan eftersom det språk jag talar med mina svenskspråkiga medmänniskor alltid är så kallad standardsvenska.
Vasabon är inte den lättaste finlandssvensken att placera på kartan utgående från sitt tungomål. Österbottningar vet inte själv heller alltid om sin mångfald. I Vasa pratade jag en gång med en person som nyligen flyttat till Vasa från det mer rurala Österbotten och som inte trodde inte sina öron när jag sa att jag är vasabo. Jag fick kommentaren ”men du låter ju som Bettina S!” En annan gång, i Åbo, fick jag av en infödd åbobo frågan ”har du gått katedralskolan?”
Kulturellt och socialt sett har kanske vasabon mer gemensamt med åbobon än med närpesen eller molpebon. Samtidigt finns det skillnader mellan vasabor och stadsbor från södra Finland. För dem verkar yta och statussymboler vara viktigare än för vasabon som har det mer avslappnade österbottniska sättet att vara inför sina medmänniskor. Eller är det bara en fördom?
Språkligt sätt får jag nippror av den släpiga helsingforssvenskan, men nylänningar över lag gillar jag. Det har visar sig att jag har rätt långt samma referensramar som sydfinländare från mindre orter som Ekenäs, Kyrkslätt eller Sibbo.
Kanske skillnaderna oss finlandssvenskar emellan inte handlar så mycket om Nyland versus Österbotten, utan kan ses på skalan glesbygd – liten stad – större stad.
Vad tycker du? Ni som känner mig utanför bloggen, var placerar ni mig på kartan vad gäller dialekt och habitus? Var placerar du in dig själv, passar du in i din orts stereotypi?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
hej! hittade hit via din kommentar till Linns inlägg. jag tror att det är sant som du säger att det handlar om motpolerna landsbygd-stad. Jag får nämligen kickar av Kåtongfields fastän jag är uppvuxen i norra Österbotten :) Jag känner nämligen igen mig i stoltheten över dialekten. Däremot måste jag säga att jag inte skulle känna någon samhörighet med en liknande sång sjungen med västnylänskt uttal. Så nog kan det hända att det lite har att göra med landsända också. Jag ÄLSKAR helsingforssvenskan, åtminstone den svenska som Tomas Perret och andra radioröster talar (måste erkänna att jag aldrig haft så pass mycket att göra med helsingforssvenskar att jag skulle veta mycket om deras språk). Du verkar har en intressant blogg, jag kommer säkert att kika in hit flere gånger.
@Maria - tack för kommentaren! Nu förstår jag Kåtongfields slagkraft bättre, att det skulle handla om stoltheten över dialekten har jag inte tänkt på förr. Helsingforssvenskan verkar dela åsikter på många håll. Att jag finner den främmande har kanske att göra med de typiska pampesiska fördomarna om helsingforsbor - att de är fisförnäma och ser ner på allt som ligger utanför ring trean. Vilket naturligtvis inte är speciellt sant. :)
Jag tycker nog att helsingforsfinlandssvsvensken blir en plattityd och tillåts mycket lite variation och nyanser i denna text. Och jag blir nog alltid intresserad när jag hör uttalanden om att "man får nippror av helsingforssvenska", vad skulle reaktionen vara om en helsingforsare öppet sade det samma, i eget namn (räknar inte nu med galen anonym debatt på nätforum)?
Skicka en kommentar