Från föräldrahemmets vardagsrum öppnar sig en vy över en tvivelaktig familjeidyll. På grannhusets tak finns ett fågelbo där ett måspar varje år lägger ägg och inleder processen att föra ut sin efterkomma i världen. År efter år får vi bevittna deras familjetragedi. Mig veterligen har ingen fågelunge någonsin överlevt det kritiska skedet av sin barndom då det är dags att utforska världen utanför nästet.
De fjuniga måsungarna brukar ta steget ur nästet, sätta simfötterna plåten och halka nedför det hala sadeltaket och hamna i regnvattenrännan någon meter ner. Därifrån finns ingen återvändo tillbaka till det varma boet. Slutligen faller fågelungarna över kanten och hamnar på den hårda asfalten ett tiotal meter nedanför.Där såg jag ifjol två måsungar, i det skick man kan tänka sig ickeflygkunniga måsungar är efter fritt fall från ett femvåningshus. Brevid dem stod måsmamman och skrek så hjärtskärande hysteriskt som bara en förälder till ett dött barn kan tänkas skrika.
I år kom en ny vändning. En av fågelungarna har fallit och av allt att dömma klarat fallet förbluffande bra. Den lilla hårbollen levde och rörde på vingarna, så mycket jag nu kunde se bakom dess beskyddande förälder som inte alls ville få situationen förevigad på foto. Det återstår att se hur långt måsungens liv på markytan kommer att bli, men jag vågar inte vara hoppfull.
Man kunde tro att måsföräldrarna skulle inse det problematiska med sin hemvist, men icke. Scenariot har upprepats i fyra somrar.
Den arga föräldern som skyddar ungen med sin kropp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar